Anja flyttade tidigt till Sverige och jobbade som sjuksköterska när hennes man fick cancer som väldigt ung. Sjukdomen återkom gång på gång och under den tiden blev även Anjas mor sjuk i hemlandet.
Förutom vårdarbetet tog hon hand om sin mor och sin man fram till deras bortgång. Anja gick på högvarv och ställde allt högre krav på sig själv. Hon slutade sova. En dag ringde hon till jobbet och sa att hon inte orkade.
Av läkaren fick hon bara två veckors sjukskrivning. Arbetsgivaren ville inte sänka arbetstiden. Då sa Anja upp sig.
Hon klarade sig ekonomiskt bland annat genom ett arv. Anja är troende och ser trots allt det positiva i allt som hänt henne efter sjukskrivningen. Under två år var hon på en terapiverksamhet med trädgård och målning. Både enskild samtalsterapi och gruppsamtal ingick.
Anja hade en bra försäkringskassehandläggare. ”Hon trodde på mig och ville hjälpa mig”. Handläggaren informerade om KomAn-projektet som Anjas hemkommun var med i. Där fick hon börja i en grupp där man ”lekte lite lekar och pratade”.
Dessa gruppsamtal gav inte så mycket, tycker Anja. Däremot fick hon kontakt med en av handledarna i KomAn-projektet och frågade själv om de två kunde träffas regelbundet för samtal. Det blev samtal varje vecka. ”Hon drog upp mig”, säger Anja.
På frågan vad det var för speciellt med handledaren svarar Anja: ”Hon hade livserfarenhet”. De båda kom också från samma land. ”Hon förstod mig”. ”Det var som psykoterapi”, säger Anja.
Handledaren hade visserligen yrkeskunskap som psykiatrisjuksköterska, men: ”hon var i första hand medmänniska och i andra hand proffs”. De har fortfarande kontakt via mail och har plockat bär och svamp tillsammans.
Parallellt tipsade en före detta arbetskamrat om en diakon i kyrkan. ”Hon visste hur hon skulle hjälpa mig”. Anja tror att det berodde på att diakonen själv haft utmattningsdepression och varit utanför arbetslivet under ett antal år.
En väninna tipsade sedan om att arbetsträna på en blodcentral. Arbetsgivaren sa ja, men sa samtidigt att det inte fanns möjlighet att få anställning. Men Anja gjorde sig oumbärlig och har sedan två veckor tillbaka tillsvidareanställning på heltid.
Hon är trött efter en arbetsvecka och värderar hemmets lugn och ro. ”Anstränger jag mig för mycket kommer tröttheten. Men idag vet jag vad det är. Då går jag och lägger mig.” Arbetskamraterna är i samma ålder och man kan vara öppen med varandra, säger Anja.
Anja vill stanna på arbetsplatsen till pensionen. Hon är alltså tillbaka i sitt gamla yrke men idag bara med friska personer. ”Jag vill aldrig mer vårda någon, jag har inte de krafterna kvar.”
Som råd till andra säger Anja att det gäller att hitta de människor som är intresserade av en och som har ork. Och sätta gränser och tänka mera på sig själv. ”Om jag mår bra, så mår andra också bra”, avslutar Anja.
Tack till Anja (fingerat namn) som delade med sig av sin berättelse till Rätt stöd till arbete! Vill du också berätta din historia, kontakta emil.erdtman@hso.se
Rätt stöd till arbete 